Job 14 | SV1917 Bible Study

Job 14:1 (SV1917)
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

Job 14:2 (SV1917)
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Job 14:3 (SV1917)
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Job 14:4 (SV1917)
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Job 14:5 (SV1917)
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Job 14:6 (SV1917)
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Job 14:7 (SV1917)
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Job 14:8 (SV1917)
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Job 14:9 (SV1917)
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Job 14:10 (SV1917)
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Job 14:11 (SV1917)
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Job 14:12 (SV1917)
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Job 14:13 (SV1917)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

Job 14:14 (SV1917)
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Job 14:15 (SV1917)
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Job 14:16 (SV1917)
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Job 14:17 (SV1917)
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Job 14:18 (SV1917)
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Job 14:19 (SV1917)
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Job 14:20 (SV1917)
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Job 14:21 (SV1917)
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Job 14:22 (SV1917)
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Previous Chapter
« Job 13

Next Chapter
Job 15 »

Job (SV1917) Chapter Selection

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42

SV1917 Book Selection List

View full list of SV1917 Bible Books and Chapters